Hur kan jag ha varit så blind?

att jag inte har insett känslorna förens nu. att det gjorde så ont när du sa det till mig. även om jag visste, bara att jag inte ville inse det.

Sån är jag.

jag är en stor jävla idiot som började lita på kärleken igen.

hörde ni det?

Igen.

Ett sånt missfoster som jag förkänar inget, det har jag märkt.

jag ville bara känna din närhet.

Du blev ett beroende, mitt beroende. och det slutade med krossade känslor.

jag är trött på allting, så jävla trött på att få vara den som sitter och gråter över en pojke eller en flicka, som gett mig nobben.

eller som jag gett nobben och sen ångrat.

Och inte ens jag har sett hur mycket du betytt för mig, förens jag verkligen fick tänka efter. inte ens jag innsåg hur mycket jag gillat dig.

Eller ska jag säga älskat?

Det vet jag inte, jag har inte tänkt så långt..

Älskar man nån, när man drömmer, tänker och saknar?

hur är kärlek egentligen? Gör kärlek ont varje dag? eller är man lycklig?

jag är rädd, förvirrad, misslyckad.

du vet vem du är, mer behöver jag inte säga.